medr nafni mynda ec ydr heilsa ef ek vissa ydor nofn Með yðru læyvi vil ec nu ydr spyria. huert er nafn yđars hofdingia. eđa af hveriv landi komu þer". Det går alltså såsom en röd tråd genom hela skildringen, att de komne voro okända och att Sigurd sändes för att taga reda på, hvilka de voro. Det verkar således mycket störande att midt uti skildringen få veta deras vapen och namn. Så oskicklig kan ej den norske författaren hafva varit, utan stället måste vara tillagdt af en senare bearbetare. Frågar man, hvarifrån denne fått detta tillägg, så är svaret lätt. Han har i det föregående kap. 171 sett, hvilka voro i pidreks följe, och deras sköldemärken omnämnas flerestädes, de flesta i kap. 172-188, i hvilka lämnas en karakteristik af de hjältar, som uppträda i sagan; ja, det finnes åtskilliga tecken till att båda dessa listor härstamma från samma person, och med afseende på kap. 172-188 har man länge haft klart för sig, att de härleda sig från en bearbetare. Från dessa kap. har denne upptagit några uppgifter i sköldebeskrifningen; 1:0 förklaringen till orsaken till Sintrams vapen: en drake: "hann feck þat mark sidan er hann var læystr af drekans munni"; ungefär detsamma nämnes i kap. 178; 2:0 tillägget vid Hildebrands vapen: en borg: "en pat gengr þar til at Bern er a hans skilldi. at hann kemr alldrigi i pann haska. at hann mægi þvi læyna. at hann er maðr þiðreks konungs af Bern"; i kap. 173 står nästan detsamma; 3:0 tillägget efter Vildifers vapen: en galt: "æptir hans natturu skrifat"; detta syftar på hvad som om honom säges i kap. 181; 4:0 tillägget efter þettleifs vapen: en man och en "fil": "firir þvi at Sigurðr hinn gamle gricr reið fil. þa er hann bardiz við þettleif"; detsamma säges i kap. 180. Stundom gör han några små misstag såvida de ej få skrifvas på en afskrifvares räkning. Heime får i sitt vapen jämte en häst, som nämnes i kap. 174, äfven en björn, som i kap. 181 tillägges Vildifer jämte galten. Vidga får jämte hammare

och tång, som tillkomma honom enligt kap. 81, 92, 175, äfven ett städ, som också tillägges honom i det troligen från samma hand härstammande kap. 330. Herbrands vapen säges vara "gull ælldr eða logi”, hvilket är en försämring af kap. 182: "skotælldr med gulli sem logi". I allmänhet gäller om sköldebeskrifningen, att den är knapphändigare än motsvarande ställen i kap. 172-188, hvilket tyder på sammandragning 1). Såsom bekant är, utgör sköldebeskrifningen en del af visan. I de många visuppteckningarne har den fått sin plats på två olika ställen. I dDFGI samt sA2 således de flesta begifver sig Sigurd på konungens befallning till Didriks läger, och först efter återkomsten uppräknar han sköldemärkena och deras ägare. dH (Vedel) har utgått från samma anordning. dE och SC2 börja med uppräkningen af vapnen. Det oaktadt är det tydligt, att denna i grundformen innehaft samma plats som i sagan. Skälen därför har jag anfört i föregående afdelning (s. 64 ff.). Då alltså sköldebeskrifningen i sagan är en senare bearbetares verk, och den i visans grundform stått på samma ställe som i sagan, så anser jag detta vara ett tydligt bevis för visans afhängighet af sagan.

Hvad själfva listan beträffar, så råda mellan sagan och visan följande olikheter:

1:0 Didrik nämnes först i visan, som n:o 5 i sagan. 2:0 De flesta sköldemärkena äro olika.

3:0 Kämparaden är delvis olika.

kalla Volund

1) Från samma hand härleder sig troligen kap. 194, som innehåller redogörelse för Etgeirs och Vidgas släktskap. Förf. har äfven här användt förut lämnade uppgifter, men meddelar dem icke fullt korrekt; så vid omnämnandet af Volund; i kap. 69 heter det: Velent er Væringiar sva þyckiaz allir menn mega mest lofa hans hagleic. at hveria pa smid er betr er gor en annat smiđi. at sa er Volundr at hagleic er gort hevir; däraf har helt kort och oriktigt blifvit: Velenz. þess er Væringiar kalla Volvnd firir hagleics sakar. Detta kap. har ingen motsvarighet i visan.

Jag har förut visat, huru dessa olikheter böra uppfattas (s. 67 f.). Med deltagarne i färden måste jag dock litet mer sysselsätta mig. Att den norske författaren ej haft tvekampsagan fullt aktuell, visar sammansättningen af piđreks följe. Af de 11, som jämte Didrik enligt Rosengarten deltogo i färden, förekomma i piđr. saga blott tre: Hildebrand, Heime, Vidga (Witeg). De öfriga äro helt andra. Detta beror på det sätt, hvarpå de sammanförts. Då författaren ej hade reda på, hvilka de ursprungliga deltagarne voro, måste han dikta och tillgrep då den utväg, som låg närmast; han erinrade sig, hvilka i det föregående sällat sig till piđrek. Dessa voro Hildebrand, Heime, Hornboge jarl, Viðga, Fasold, Sinstram, pettleif, Omlung, Vildifer, Herbrand. Då piđreks saga är en komposition af skilda dikter, i hvilka de olika personerna uppträda, så är det klart, att den ursprungliga tvekampsagan icke innehållit just dessa namn. På detta sätt gick antalet upp till tio utom piđrek själf. Men författaren ansåg, att þiðrek borde hafva 12 i sitt följe. Därför låter han þiðrek tillställa ett gästabud och inbjuda niflungarne Gunnar, Högne och Guthorm. Att endast dessa nämnas, ehuru þiðr. s. i samma kap. äfven omnämner Gernoz och Gisler, torde ej vara tillfälligt. I pidr. saga bryta sig två traditioner mot hvarandra, den tyska, enligt hvilken niflungarne voro Gunnar, Gernoz, Gisler samt möjligen Högne, ehuru denne vanligen nämnes deras frände, samt den nordiska, i äldre tider införda, som kände blott Gunnar, Högne och Guthorm, hvilka sägas vara bröder. I kapitlets förra del har Guthorm inskjutits bland Gunnar, Gernoz och Gisler alltså hafva båda traditionerna sammanblandats sedan, då inbjudningen till festen skulle ske, omnämnas blott de nordiska niflungarne. Men på detta sätt skulle författaren hafva fått tretton utom Didrik; därföre hittar han på, att Guthorm af sjukdom ej kunde infinna sig. Att niflungarne infunno sig i Bern, strider alldeles mot den äkta tra

men

ditionen, som låter Didrik besöka dem i Worms. Äfven þiðr. saga har känt denna, ty i kap. 226 låter den þiðrek följa Gunnar hem till Niflungaland. Då kämparaden tillkommit så, som jag nämnt, är det uppenbart, att den är uppgjord af författaren själf, oberoende af tyska källor. I visan återfinna vi sju af þiðreks-sagans kämpar, bland dem Högne, som icke hörde till þiðreks män. Särskildt anmärkningsvärd är förekomsten af Hornboge jarl uti visan. Såsom förut blifvit visadts. 69 förekommer han i densamma under formen Humbelboe Iersing m. fl., hvilka kunna återföras till grund formen Hornboga ierlsson, d. v. s. ursprungligen angafs därmed Omlungs släktförhållande, men då däraf blef Hornboge Jersing, uppfattades Jersing som Hornboges tillnamn. Enligt Grundtvig DgF. I 73 uppträder i tyska dikter en hertig Hornboge. Det medelhögtyska herzoge har alltså återgifvits med jarl. I pidr. saga användes mycket ofta det inhemska och då ännu brukliga ordet jarl, men omväxlande med hertig. Så naturligt detta är, likaså egendomligt synes det vara, att detta ord användes i visan, om, såsom Grundtvig vill, den vore öfversatt från tyskan; ty då visan tillkom, hade ordet jarl (jerl) kommit ur bruk i Danmark och ersatts med hertig. Kalkar upptager visserligen ordet jerl, men ett ex., Gripon jerl, är hämtadt från en från svenskan öfversatt dikt, som i sin ordning är öfversatt från norskan, nämligen Flores och Blanceflor; de två öfriga äro från Vedel och gälla Håkan jarl i Norge. Dessutom anföres jerldom hos Huitfeldt. Jag ser alltså i Hornboges titel ett nytt bevis för visans beroende af sagan.

Det faller af sig själf, att de namn i kämparaden, som finnas i visan, men ej i sagan, hafva senare tillkommit. Att så kunnat ske, är lätt att inse. Hvar vers, där kämparne besjungas, är ett helt för sig utan samband med de öfriga. Härigenom kunde lätt luckor i minnet uppstå och ett nytt namn insättas, hämtadt från sångarens rikhaltiga repertoar.

Grundtvig anser denna omständighet som ett stöd för sin åsikt. Alla de nya namnens tillkomst kan dock enligt min teori på ett fullt tillfredsställande sätt förklaras; se sid. 67 ff.

Det resultat, till hvilket jag hittills kommit, är alltså, att folkvisan i det hela har utgått från pidreks saga. Det är af mindre vikt att få utredt, om den direkt härstammar från denna eller från den svenska öfversättningen däraf. Jag ansluter mig äfven i detta hänseende till Storms förkättrade åsikt, att visan härleder sig från den sistnämnda. Som emellertid Storm ej kunnat öfvertyga Grundtvig, så vill jag ännu en gång skärskåda hans skäl och ytterligare anföra några bevis för den stormska uppfattningen, hvarigenom hvad han anfört, torde vinna i beviskraft.

saga.

Jag anför först sv. öfvers., sedan visan och sist pidr.

1. S. 180: 5 ff.: The komo til en storan skog som kallas britanea skog. Tha wænde brand sin hest om kring.

fA 8: tá ið hann kom á Bertinga skógv,

tá vendi hann hestin á leid.

Þidr. s.: Nv kom þeir at skogi einvm miklvm. oc þingat ligr vegr þeirra a þann scog. Nv snyr Herbrandr aptr hesti sinvm a mot konongenom oc mælti. Herra segir hann. her ligr firir oss Bertanga scogr. En i þessom scogi er einn risi.

Det är tydligt, att visan innehåller precis lika mycket som S. I båda nämnes skogens namn i sammanhang med ankomsten till densamma; i þiðr. s. däremot vid Herbrands återkomst till konungen. Namnet på landet och skogen sagans Bertangaland och Bertangaskog har blifvit mycket ventileradt i samband med frågan om visans ursprung. Grundtvig, DgF. IV 594, säger, att sv. öfvers. har formen Britania, där visan har Bertings-, och att, då den har Bratinga borgh, 298: 10, så har den lånat formen från visan, som har både Brattingsborg och Bertingsborg. Detta bevismedel använder Grundtvig ofta. Så snart i visan förekommer en form, som