Imágenes de páginas
PDF
EPUB

8. Då kämparne vid Vidriks återkomst efter striden med jätten begåfvo sig på flykten i den tron, att Vidrik blifvit besegrad, heter det

S. 182: 14 f.: tha low konun- sB 26: Och dedh var Widrich gen at hinæ som flytt haffde.

Wellamssonn,

Han begynthe till at lee. I Þiđr. s. finnes intet motsvarande. 9. S. 184: 3 f.: Sigord swen fA 24 (fB 45) Sjúrđur stóđ í stod i wigskalen.

vigisgörđum Þiđr. s. har intet motsvarande.

Denna märkliga öfverensstämmelse mellan visan och sv. öfvers. har naturligen ådragit sig stor uppmärksamhet. Grundtvigs förklaring är den vanliga: den senare har fått uttrycket från den förra. Vore detta det enda stället, där vigskard förekomme i sv. öfvers., så funnes ett rimligt skäl till en sådan åsikt. Men det förekommer åtminstone på två andra ställen. Det ena är 329: 26: hymerna stodho opp j wikskardhen ok skutho. Motsvarande ställe lyder i piđr. s., k. 386: Huner standa a vigskordum uppe oc skiota. Här kan således intet lån från folkvisan ifrågasättas. Det andra är 317: 7 f.: stodho all torn ok vigskardh ful aff frw ok jompfrur ok alle vildhe see haghen; jfr piđr. s. k. 373: a hveriom tvrn oc a hverre holl oc a hveriom garđe oc a hveriom borgarvegg standa nv kurteisar konor. oc allar vilia Hogna sia. Den naturligaste förklaringen till afvikelsen i sv. öfvers. är, att öfversättaren ansåg, att utsikten från hall, gård och borgvägg ej var så bra som från vigskard, som just användes för spejare. Anledningen till dess användning i kap. 184: 3 är alldeles densamma. Sigurd var ej inne bland de öfriga; då han kom för att inberätta hvad han sett, var det enligt sv. öfversättarens mening klart, att han från någon högre belägen del af borgen gjort sina iakttagelser, alltså från vigskarden. Denna förklaring af ändringen synes mig vara den allra enklaste. Ifrån sv. öfvers. har den alltså inkommit i visan.

:

10. S. 185: 1: Konungen sag- | SA’ 39: Och hörer du sefuar de kenner tw nogra aff the

spare suenn, skiolla.

medann du hafuer farith der

efter buadan komme dee starke

kemper heller huar ere deras sköl

dee merkenn. I Þiđr. s. finnes ingen dylik fråga.

Grundtvig har anmärkt likheten och förklarar den på sitt vanliga vis, såsom lån från visan.

11. Då Sigurd begaf sig till Didriks läger, anlade han för att vara okänd förklädnad:

S. 186: 1: han tog sik wapn SA? 4: Och Sefuar hann taoc onda klæder oc

en litin

ger sigh ehnn littenn hest.

hæst.

Þiđr. . Nu tekr Sigurđr ser vapn oc klæđe oc æinn illan hest (AB: vapn oc vond klæđe oc etc.).

Tydligen har öfversättaren läst litlan för illan, som är bättre. Grundtvig må gärna DgF. IV 603 påstå, att likheten med visan är tillfällig och att dålig häst och liten häst är detsamma. I vanligt språkbruk är det dock ej så; en häst är ej dålig, därför att han är liten.

12. Då Sigurd utkräfde skatt af Didrik, sade han S. 186: 8 f.: wilia i nokon fA 32 (fB 51): Gongur har naskatt wtgøra som her ær en ga

kar skattur af mall sidwania.

eptir fornum vanda. Þiđr. s.: Jsungr konungr minn herra sendi mic hengat međ sinu crendi at taka af yđr skatt. sem her ero log til at konungr a at hava. Jfr sA? 7: denn skattenn uy icke gifua må,

medh minder han hafuer uarith J fordom. Tydligen passar ej detta svar i sA?; men det grundar sig på en äldre version, där orden lagts i Sigurds mun.

13. S. 188: 44 f.: thw skall dD 22: "Tthag du nu mynn nw først binda mik wid thenna

skioldderem, lind

han band ha- du bientt meg tiell en iiegg: num wid linden mz en skioll och rid thu saa thill thieeloc sidan tog han hæstana

denn igen, oc red till sin herre igen. thu sig, thu haffuer wunditt den

lieeg". Þiđr. s.: skalltv binda mik vid þessa lind.

rem

I följande kap. af þiđr. saga säger Omlung, då han skrytsamt omtalar händelsen: ec batt hann vid lind æina. oc þar til hafđa ec hans bæellti oc fætil or skilldinum. Den svenske öfversättaren ansåg, att då öfverenskommelsen om bedrägeriet gjordes mellan Sigurd och Omlung, borde sättet fullständigt angifvas, och därför tillade han "mz en skioll rem”, hvarmed han återgaf det följande kapitlets "fætil or skilldinum”, hvaremot han uteslöt detta på det senare stället, där Omlung redogjorde för sin färd. 14. S. 189: 13 ff.: wideke sagde sC? 31: Suarade vidrick velanson,

Ær thz sigord swen. tha hommor lum tu far alt mäd tant, ær thz giort mz wilia at han och alt war thet mæd velie lot binda sik.

giort,

om tu sivort bant. Jfr fA 57, fB 89.

Þiđr. s. Ef þar er Sigurđr sveinn sem ek hygg at vera myni. þa er þetta gort međ vel oc prettum.

Sv. öfversättaren har läst vili (vilja) för vél (list). 15. S. 189: 19 ff.: thz fik DA 85: Siuord staar y lunnde, sigord see. at wideke kom. och

hannd Viderick tha wilde (han) ekki

riide: bida widike.

vredt hannd egenn op med rod, hannd thuorde hannom ey

bandenn biide. Þiđr. s.: Nv ser Sigvrđr hvar mađrenn riđr til hans oc vill æcki æiga viđ þenna mann.

Utom hvad jag anmärkt vid några af de ställen, som anförts för att visa öfverensstämmelsen mellan sv. öfvers. och visan, vill jag om dem alla fälla det omdömet, att likheten visar sig däruti, att där sv. öfvers. gjort några, låt vara oväsentliga, afvikelser från piđr. saga, så att säga smyger sig visan i uttryckssätt tätt efter öfversättningen. I sådana fall är det ju föga tänkbart, att någon afskrifvare insatt dessa uttryck, hämtade från visan, uti den sv. öfvers., såsom Grundtvigs teori förutsätter. Betraktar jag vidare visan i sin helhet uti dess förhållande till sagan, så framställer sig för mig den frågan: kunna de många, stundom ordagranna öfverensstämmelserna mellan dessa förklaras

mellan dessa förklaras enligt den

seer

grundtvigska uppfattningen? Om þiđreks saga uppstått på det sätt, som jag anser, d. v. s. genom muntliga berättelser, som grunda sig på längre episka dikter på vers eller prosa, jämte tillägg och ändringar af den norske öfversättaren eller bearbetaren, och detta således är förhållandet med den del af sagan, som handlar om Didriks tåg till Bertangaland, men däremot en tysk folkvisa om samma ämne, om någon sådan existerat, uppstått på helt annat sätt och vid öfversättningen till danska ytterligare ändrats, således sagan och visan åt olika håll aflägsnat sig från det gemensamma ursprunget, om, säger jag, detta är förhållandet, synes det mig oförklarligt, att så många likheter i uttryck finnas dem emellan. Däremot äro dessa lätta att förklara enligt den af mig på andra grunder förfäktade åsikten.

Jag vill nu bemöta några af de positiva skäl, som Grundtvig anfört för sin teori, men hvilka jag hittills ej haft tillfälle att beröra. Grundtvig fäster stor vikt vid namnformerna i sv. öfvers. Han påpekar, att många af dessa äro mera besläktade med de i tyska dikter än de i piđr. saga förekommande. Detta förhållande förklarar han på sitt vanliga vis, eller att sv. öfvers. fått dem från visan. Vore dessa tyska inflytelser inskränkta till dem, som kunna förklaras på detta sätt, så vore en sådan åsikt rimlig. Men nu finnas många andra dylika inflytelser både i innehåll och namnformer. Med afseende på innehållet vill jag påpeka de direkt från någon tysk källa lånade uppgifterna, att Heime hade "langa arma oc iiij alboga” kap. 14: 14 ("fier elenbogen mit seinen langen armen", Heldenbuch fr. 1477, s. 619, 16), samt att, då Sigurd gjorde sig osårbar, "et lønnaløff lag mellom hans hærdar”, kap. 158: 38 ("dô viel im zwischen herte ein linden blat vil breit”, Nibel. l. 902, Bartschs uppl.), hvilka ställen saknas i piđr. saga. Bland namn, som erhållit en mera tysk form, vill jag nämna Seveke eller Sevekin, Detmar, Heyme de kleine och det

som

ofta förekommande Vidike. Det sistnämnda motsvaras i visan af Vidrik, hvilken namnform är konstant och troligen uppstått, då visan diktades. Om nu verkligen några namnformer upptagits i sv. öfvers. från visan, kan man med skäl fråga, hvarföre icke äfven namnet Vidrik tagits till heders,

var det mest bekanta. För mig ställer sig saken så, att sv. öfvers:8 Vidike i visan ändrats till Vidrik. Bland namnen spelar Brand Vidfärling en stor roll. Grundtvig säger, DgF. IV 594, det vara en "saa simpel en Sandhed”, att då en visuppteckning har Brand Hr. Vifferling att märka i visan om Didrik i Birtingsland, DgF. 8 – så är detta en på dansk botten skedd omkastning af stafvelserna i Herbrand, och Brand har sedan från visan öfvergått till sv. öfvers. Men för mig ställer sig saken så, att "Hr.” i n:o 8 ej har något att göra med förra hälften af namnet Herbrand, utan är analogt med Hr. i "Gynter Hr. Gernaffl”, "Otte Hr. Angeltu", "Vidrik Hr. Stagesson" o. d. Att Vidfärling är det stående tillnamnet i sv. öfvers., äfven där norska sagan saknar det, bevisar intet för Grundtvigs teori, ty öfversättaren kände till det från piđr. s. kap. 171 och 182, och han visar sig äga förkärlek för tillnamn, hvarför han skapar sådana, där källorna sakna dem. När en person första gången förekommer, förses han gärna med tillnamn, så Brand, kap. 132 - ej på motsvarande ställe i piđr. saga —; så Fasholt, som införes med tillnamnet hin stolte i piđr. saga först längre fram, så Folker, som erhållit det direkt från tyskan upptagna tillnamnet spelman. Heime kallas dock ej första gången den grymme eller den högmodige eller de kleine, de två första hämtade från hans karakteristik i kap. 14: 18: grymmer oc hogmoduger (piđr. s.: grimmr oc harđuđigr), det sista af tysk upprinnelse. I þiđr. s. har han endast tillnamnet mikillati, kap. 174.

Ett namn i visan skulle kunna vara ett verkligt stöd för Grundtvigs teori, nämligen det i dBa, dBb, dBc före

« AnteriorContinuar »