öfverensstämmer med sv. öfvers. gentemot sagan och icke kan bortförklaras, så tillgriper han denna förtviflade utväg. Den som skrifvit de nu befintliga handskrifterna af sv. öfvers., har alltså enligt hans mening haft sitt hufvud så fullt af folkviseuttryck, att han ej kunnat bibehålla originalets lika goda uttryck, utan måst ditsätta visans. Beträffande formen Bertanga synes det långt rimligare, att en svensk afskrifvare insatt Britania, där originalet haft Bertanga- eller Bratinga-. För öfrigt finnas i sv. öfvers. ännu två andra former, nämligen dels Bretania 178: 1, dels Bertania 23: 3, Bertanea 215: 4. Sammanställas Bratinga, Bertanea, Bretania, Britania, peka de på ett gemensamt Bertanga-, som sagan har. Här må påpekas, att de sv. hss. alls ej äro så noggranna. Sämst skrifven är hs. B., men den har dock några ursprungliga läsarter, som ej finnas i hs. A.

2. S. 181: 1 f.: Wideke red nw fram i skogen. han fan hwar resen lag oc soff.

Þidr. s. Vidga riđr nv fram fram hvar ligr einn madr oc sœfr.

fA 11: Virgar reid á skóg-
vin framm

Tidriks köppum frá:
tá var risin sovnaður,
á grønum völli lá.

i scoginn. hann ser firir sic

Äfven här gäller det, att S. och fA innehålla detsamma, þiðr. s. däremot något annorlunda: einn maðr; de öfriga:

er settr væri til lannz at gæta af hendi rics hofdingia.

Förebråelsen, som Vidrik uttalar i S. och dC, att jätten sofver för hårdt, förefinnes ej i piðr. s.

4. I pidr. s. säges Vidga draga sitt svärd Mimung, innan han första gången väckte jätten. Sv. öfvers. har ändrat detta

naturliga förhållande och låter honom göra det, först då han andra gången väckte jätten. Så gör ock visan (fB 17).

5. S. 181: 19 ff.: Resen sprang op mz mykin wrede. oc slog at wideke mz sin jarn stong hon kom diwpt i jordena. mellom tw berg.

Þidr. s. Oc nv leypr risinn iarnstong sina oc reidir at Vidga

fB 20: Risin reggjadi jarnstongina, ilt var skap at eggja: hon kom so í jördina fast, í millum hamra tveggja. vp oc er reidr mioc. oc prifr en risinn lystr i iordina.

sva at stongin stod fost millvm tveggia hamra.

Grundtvig har fäst sig vid att sv. öfvers. har berg, visan och þiðr. s. hamar, och ser däri ett stöd för sin teori. Ett klent stöd! Då denna hs. af sv. öfvers. skrefs början af 1500-talet, var ordet hamar i betydelsen "brant klippa" lika obrukligt i svenska litteraturspråket som i det danska. Söderwall har intet exempel utom ortsnamn. Det var då naturligt, att det utbyttes mot något annat, som man begrep. 6. S. 181: 40 f.: Wideke lyffte mz bada hænder oc gat ekke

rørt stenen.

SA 26: Widrich tog vnder med all sin macht, Han orka icke stenen röra.

Þidr. s. Oc Vidga toc til af allv afli. oc steinninn bivadizt ecki vid.

Jfr äfven sD 14: Vidrik tog med sine hender två
han orkade icke dhen stenen kny.

Det är alltså endast tillfällig likhet mellan sA: med all sin macht, och þiðr. s.: af allv afli.

I sv. öfvers. har afskrifvaren öfversprungit några ord; jfr no. sagan: Nu stigr risinn ofan i iardhusit, dA 29: hand (0: Ridsker) inndt adt dørrenn krøb.

7. S. 181: 48 ff.: Wideke bar op swerdit mz bade hænder. oc hiog hanum huffuodit aff.

Þidr. s. pa reidir Vidga sitt

dBa 37: Widerich hug til mett buode sin hinder) och hug hanom hoffuit fraa 1 sverd .ii. hondum oc hæggr a

hals risanum. sva at af flygr hofuđet. oc fellr þar sa risi.

1) Jag har s. 60 ansett, att dA 29 står grundformen närmast. Jämförelsen med sv. öfvers. visar, att detta är förhållandet med dB. Ändringen i dA är dock obetydlig.

8. Då kämparne vid Vidriks återkomst efter striden med jätten begåfvo sig på flykten i den tron, att Vidrik blifvit besegrad, heter det

S. 182: 14 f.: tha low konungen at hinæ som flytt haffde.

SB 26: Och dedh var Widrich
Wellamssonn,

Han begynthe till at lee.

I Þidr. s. finnes intet motsvarande.

9. S. 184: 3 f.: Sigord swen stod i wigskalen.

Þidr. s. har intet motsvarande.

fA 24 (fB 45) Sjúrður stóð í vigisgörðum

Denna märkliga öfverensstämmelse mellan visan och sv. öfvers. har naturligen ådragit sig stor uppmärksamhet. Grundtvigs förklaring är den vanliga: den senare har fått uttrycket från den förra. Vore detta det enda stället, där vigskard förekomme i sv. öfvers., så funnes ett rimligt skäl till en sådan åsikt. Men det förekommer åtminstone på två andra ställen. Det ena är 329: 26: hymerna stodho opp j wikskardhen ok skutho. Motsvarande ställe lyder i þiðr. s., k. 386: Huner standa a vigskordum uppe oc skiota. Här kan således intet lån från folkvisan ifrågasättas. Det andra är 317: 7 f.: stodho all torn ok vigskardh ful aff frw ok jompfrur ok alle vildhe see haghen; jfr þiðr. s. k. 373: a hveriom tvrn oc a hverre holl oc a hveriom garde oc a hveriom borgarvegg standa nv kurteisar konor. oc allar vilia Hogna sia. Den naturligaste förklaringen till afvikelsen i sv. öfvers. är, att öfversättaren ansåg, att utsikten från hall, gård och borgvägg ej var så bra som från vigskard, som just användes för spejare. Anledningen till dess användning i kap. 184: 3 är alldeles densamma. Sigurd var ej inne bland de öfriga; då han kom för att inberätta hvad han sett, var det enligt sv. öfversättarens mening klart, att han från någon högre belägen del af borgen gjort sina iakttagelser, alltså från vigskarden. Denna förklaring af ändringen synes mig vara den allra enklaste. Ifrån sv. öfvers. har den alltså inkommit i visan.

10. S. 185: 1: Konungen sagde kenner tw nogra aff the skiolla.

SA2 39: Och hörer du sefuar snare suenn,

medann du hafuer farith der efter

huadan komme dee starke

kemper

heller huar ere deras sköldee merkenn.

I Þiðr. s. finnes ingen dylik fråga.

Grundtvig har anmärkt likheten och förklarar den på

sitt vanliga vis, såsom lån från visan.

11. Då Sigurd begaf sig till Didriks läger, anlade han för att vara okänd förklädnad:

S. 186: 1: han tog sik wapn oc onda klæder oc en litin hæst.

SA2 4: Och Sefuar hann tager sigh ehnn littenn hest.

Þidr. s. Nu tekr Sigurdr ser vapn oc klæđe oc æinn illan hest (AB: vapn oc vond klæđe oc etc.).

Tydligen har öfversättaren läst litlan för illan, som är bättre. Grundtvig må gärna DgF. IV 603 påstå, att likheten med visan är tillfällig och att dålig häst och liten häst är detsamma. I vanligt språkbruk är det dock ej så; en häst är ej dålig, därför att han är liten.

12. Då Sigurd utkräfde skatt af Didrik, sade han S. 186: 8 f.: wilia i nokon skatt wtgøra som her ær en gamall sidwænia.

fA 32 (fB 51): Gongur har nakar skattur af eptir fornum vanda.

Þidr. s. Jsungr konungr minn herra sendi mic hengat med sinu œrendi at taka af ydr skatt. sem her ero log til at konungr a at hava.

Jfr SA2 7: denn skattenn uy icke gifua må,

medh minder han hafuer uarith J fordom.

Tydligen passar ej detta svar i sA2; men det grundar

sig på en äldre version, där orden lagts i Sigurds mun.

13. S. 188: 44 f.: thw skall nw først binda mik wid thenna lind han band hanum wid linden mz en skioll rem oc sidan tog han hæstana oc red till sin herre igen.

dD 22: "Tthag du nu mynn skioldderem, du bientt meg tiell en iiegg: och rid thu saa thill thieeldenn igen,

thu sig, thu haffuer wunditt den lieeg".

Þidr. s. skalltv binda mik vid þessa lind.

I följande kap. af þiðr. saga säger Omlung, då han skrytsamt omtalar händelsen: ec batt hann við lind æina. oc þar til hafda ec hans bællti oc fætil or skilldinum. Den svenske öfversättaren ansåg, att då öfverenskommelsen om bedrägeriet gjordes mellan Sigurd och Omlung, borde sättet fullständigt angifvas, och därför tillade han "mz en skioll rem", hvarmed han återgaf det följande kapitlets "fætil or skilldinum", hvaremot han uteslöt detta på det senare stället, där Omlung redogjorde för sin färd.

14. S. 189: 13 ff.: wideke sagde

Er thz sigord swen. tha ær thz giort mz wilia at han lot binda sik.

Jfr fA 57, fB 89.

SC2 31: Suarade vidrick velanson, hommor lum tu far alt mäd tant, och alt war thet med velie giort,

om tu sivort bant.

Þidr. s. Ef þar er Sigurdr sveinn sem ek hygg at vera myni. þa er þetta gort med vel oc prettum.

Sv. öfversättaren har läst vili (vilja) för vél (list).

15. S. 189: 19 ff.: thz fik sigord see. at wideke kom. wilde (han) ekki

tha

bida widike.

dA 85: Siuord staar y lunnde, och seer hannd Viderick riide:

vredt hannd egenn op med rod, hannd thuorde hannom ey bundenn biide.

Þidr. s.: Nv ser Sigvrđr hvar maðrenn riđr til hans oc vill æcki æiga við þenna mann.

Utom hvad jag anmärkt vid några af de ställen, som anförts för att visa öfverensstämmelsen mellan sv. öfvers. och visan, vill jag om dem alla fälla det omdömet, att likheten visar sig däruti, att där sv. öfvers. gjort några, låt vara oväsentliga, afvikelser från þiðr. saga, så att säga smyger sig visan i uttryckssätt tätt efter öfversättningen. I sådana fall är det ju föga tänkbart, att någon afskrifvare insatt dessa uttryck, hämtade från visan, uti den sv. öfvers., såsom Grundtvigs teori förutsätter. Betraktar jag vidare visan i sin helhet uti dess förhållande till sagan, så framställer sig för mig den frågan: kunna de många, stundom ordagranna öfverensstämmelserna mellan dessa förklaras mellan dessa förklaras enligt den