Imágenes de páginas
PDF
EPUB

dativformerna. I Tidskrift f. fil. N. R. III, 256 har jag framhållit, att emellertid även i engelskan och franskan dativ-formerna i vissa pronomina undanträngt ack.-formerna, och jag såg orsaken till denna företeelse däri, att pronomina oftare än substantiv och adjektiv beteckna personer och därför oftare brukas såsom indirekt objekt.

Det är otvivelaktigt, att denna omständighet spelat en viktig roll, och till denna min åsikt har Jespersen: Engelske kasus 106 anslutit sig.

Emellertid hava även andra faktorer havt betydelse vid dativernas seger i de nämnda svenska pronomina.

Man kan nämligen fråga: huru kommer det sig att, fastän i fsv. dativ-formerna mær, þær, sær undanträngdes av ack.-formerna mik, pik, sik, ändå tvärtom dat.-formerna honom, hænne segrade över ack. han, hana, och detta, ehuru naturligtvis även mær, þær, sær ofta brukades som indirekt objekt?

Det bör beaktas, att dessa två förändringar icke inträdde samtidigt. Redan i våra älsta fsv. urkunder finner man exempel på mik, pik, sik i dativisk funktion; detta är t. ex. fallet i Bryniulvs stadga, och i Upplandslagen hava de regelbundet denna användning (Söderwall: Hufvudepokerna s. 21). Däremot börja ack.-formerna han, hana att undanträngas av dativerna honom, hænne först vid mitten av 1400talet (ib. s. 63), således 150 år senare.

Vid införandet av formen hænne i ack. var det av stor vikt, att hænne mot medeltidens slut fungerade icke blott såsom dat., utan även såsom gen. Utvecklingen av den äldre gen. hænnar (hænnar) till henne (henne) är ljudlagsenlig. Såsom jag i annat sammanhang visat, förlorades -R och försvagades ändelsens a till e i hennar > hænne (henne), emedan ordet synnerligen ofta var relativt oakcentuerat, och då hade levissimus på ultima (Sv. landsm. XI, 8 s. 26). Då man nu vid denna tid hade en växling iagh : migh, thu :

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

20

thigh, d. v. 8. en form för nom. och en gemensam form för dat, och ack. i första och andra personens personliga pronomen, så var det naturligt, att antingen formen hana eller formen hænne uppoffrades i pronomenet för tredje personen. På enahanda sätt har nysv. kvar nom. de, men en gemensam form för dat. och ack. i dem (mot fsv. pem : pa); jmf. redan i fsv. vir : os (dat. och ack.), ir : iper (dat. och ack.). Men då hana fungerade blott såsom ack., och däremot hænne representerade två kasus (gen. och dat.), så är det ej överraskande, att denna senare form kom att fungera även såsom ack. (På analogisk väg har gen. hænne senare fått -s: hennes ')).

Härmed är att jämföra, att genom inflytande från gen. hænnar (hænne) och dat. hænne ack.-formen hana stundom om bildades till henna. Redan under medeltiden möter ack. henna en gång i Schacktavels lek (jmf. Söderwalls ordbok). Lucidor rimmar Thenna: Henna (I 4 s. 1), och hos samme författare finner man "skadar henna ingen ting” (Qq 4 s. 2). Från ett par andra äldre nysvenska skribenter hava exempel på henna anförts av Tegnér i Svenska Akad. Handl. 1891 s. 426 noten 2. Denna förklaring av ack. henna är, särskilt på grund av dess långa n-ljud, att föredraga framför det antagandet, att henna i enklitisk ställning uppstått ur ack. hana, liksom ack. han i enklitisk ställning blev -en (jag ser’en etc.).

När åter ack.-formen han ersattes av dat.-formen honom, har en annan omständighet spelat en roll. I de två andra

) Blott sällan möter i ä. nysv. gen. hennas (d. v. s. fsv. gen. hænna + genitivt 8). Detta är dock fallet t. ex. i 1526 års Nya Testamente Uppenb. 692, 71”, i 1541 års Bibel Dom. 252 och ännu långt senare hos Frese: Werldslige Dickter (1726) s. 2. Hos Börk: Darius s. 46 vers 1099 anträffas den i skriftspråket mycket sällsynta gen. honoms i uttrycket honoms Smärta; jmf. [hjånoms i bygdemål. Måhända är dock honoms här blott skrivfel för honom, hvilket även skulle giva mening (jmf. utgivaren K. Fr. Karlson s. 67). Nysv. har som bekant på den ursprungliga dativen hvem bildat gen. hvems. Här må erinras om den hos Svart (1560) anträffade, i SAO. (all sp. 935) antecknade, från dat. allom utgångna genitiven alloms. I TfF. N. R. VIII, 301 f. har jag anfört andra delvis likartade genitiver.

:

personliga pronomina iagh : migh, thu : thigh användes olika former som subjekt och som objekt. Förhållandet var detsamma i hon : hana (senare hænne) ävensom i pl. the : tha (them), vi : 08, i : idher. Härigenom uppstod för språkmedvetandet den fordran, att om möjligt subjekts-formen icke häller fick sammanfalla med objekts-formen i maskulinum av tredje personens personliga pronomen. Därför valdes såsom objektsform till nom. han icke den gamla ack. han, utan den gamla dat. honom, när man i detta pronomen, liksom i åtskilliga andra, förändrade böjningen så, att blott en gemensam form för dat. och ack. började användas.

Vid motsvarande förenkling av den äldre böjningen pl. nom. the : dat. them : ack. tha blev dativ-formen icke ack.formen) den segrande på grund av sin större likhet med nom. the och gen. thera(s); en böjning the : thera(s) : them med samma rotvokal föreföll regelbundnare än en böjning the : thera(s) : tha.

Då redan isl. icke har någon ack.-form, som motsvarar den interrogativa dativen hveim, är det icke överraskande, att dat.-formen hwem redan i början av den føv. riksspråksperioden (Cod. Bueanus) kunde användas såsom ack. Till stadgandet av detta bruk har den omständigheten bidragit, att hwem i sin form skilde sig från flertalet maskulina adjektiva och pronominella dativformer (där ändelsen -om användes), hvilket för övrigt även är fallet med them: dessa ord (hwem och them) hade således icke något utpräglat dativiskt i sin form. Som bekant har redan i den ä. nysv. hwem börjat användas även såsom nom., t. ex. redan hos Peder Svart ”Komme then fram som rettwijsligen bewisa kan... på hwadh rhum iagh eller the andre ... stadde wore then tijdh wi worde fångade, eller hwem the wore som oss angripe" (s. 8). Här är hwem nom. pl.

De vid enklisis reducerade formerna -en (< han), -na < hana) hava såsom nämnt havt en motsatt betydelse

[ocr errors]
[ocr errors]

utveckling, i det att de gamla ack.-formerna fått funktion även av dat. ').

I fsv. möter efter konsonant dels den äldre enklitiska formen -an (< han), t. ex. grepan "grep honom" RK. II, dels det därav försvagade -en, -in t. ex. hiølten ”höll honom” RK. II, badhin "bad honom" RK. I (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 123 ?). När föregående ord slutar på vokal, har dels denna bibehållits och vokalen i (h)an förlorats, dels tvärtom vokalen i (h)an bevarats, under det att den föregående ändelsevokalen gått förlorad, t. ex. dels førdon <førdho han "förde honom”, krønton < krønto han RK. II, giordhen < giorde han "giorde honom" RK. I, plæghadin < plæghadhe han eller plaghapi han "plägade honom" RK. I, dels ladhadhan < ladhadhe (eller ladhadho) han "lastade honom" Greg. Till. 365, 6, sloghen < slogho-en "slogo honom" RK. II. Den olika behandlingen av t. ex. førdho han och ladhadhe han beror på olika akcentuering. Vid akcentueringen førdho-han fick man førdon; vid den inkorporerande akcentueringen ládhadhe-hàn däremot ladhadhan; jmf. om liknande utveckling i isl. Kock i Ark. N. F. X, 224 ff. Former sådana som giordhen kunna hava uppstått antingen ur giordhe-(h)an eller ur giordhe + det -en, som utvecklats i sammanställningarna hiølten (< hiølt (h)an) etc. I detta senare fall kan merendels icke avgöras, om det är verbets ändelsevokal eller vokalen i -en, som gått förlorad. Stundom möter redan i fsv. -en, -n i funktion av dativus, t. ex. "aff ffladdhen alt skinnet” MB. II, 299.

I ä. nysv. är -en, -n vanligt både såsom direkt och såsom indirekt objekt i betydelsen "honom", "den", t. ex. "Ther som myckit folck war i huset, gingo the til och togho then

1) Citat för nedan nämnda från diktverk hämtade fsv. enklitiska pronominalformer finnas i Bures förtjänstfulla samling av dylika i hans Rytmiska studier 17–18; jmf. även Säve: Eriksvisan 22, Rydqvist II, 534. Söderwalls ordbok art. han.

2) Måhända har -en, -in delvis utvecklats ur andra pronominal-former; jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 117 ff.

som fetast war, slachtaden, kokaden, steekten och åton" (Petreius II, 132) "Att leka Natt-Hugg, Ticketack: Ok gien ["giva honom"] snart här, snart där en Plack” (Lucidor Rr 1 s. 2). Förhållandet är detsamma i det moderna talspråket, t. ex. jag ser'en han gav'en ett slag.

Fsv. och ä. nysv. kunde i motsats till nutidssvenskan använda -en, -n även såsom nom. "han”, t. ex. i fsv. giordhin "gjorde han” RK. I, matten ”kunde han” RK. I; i ä. nysv. ställern "ställer han” Lucidor Qq. 1 s. 2, märkern "märker han" ib. De sista exemplen visa, att e i -en kunde förloras även efter r i ä. nysv.; detta är ock fallet i ack. -en, t. ex. fattarn "fattar honom" Stiernhielm Cupido A 4 s. 2 (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 124). Något exempel på -(e)n i betydelsen "hon” känner jag icke; i mondon > monde hon RK. har verbets ändelsevokal förlorats, under det att 0-ljudet kvarstår (jmf. den nyss anförda utvecklingen ladhadhe han > ladhadhan).

Däremot förekommer stundom i ä. nysv. -(e)n såsom direkt eller indirekt objekt syftande på ett femininum. Detta är fallet t. ex. hos Bureus Sumlen: "soma fiskiare läggia en steen i ganen på gäddan och släppan så i stranden ther står hon länge til thes the vilja åter gen taghan(s. 28); "humlan ... och tagan så up at hon icke brinner i hop” (s. 42). I det senare exemplet är det fråga om humle, ett ord, som i fsv. är mask., men som Bureus här använt som fem. Hos Spegel: Guds Verk 129, 17-9 läser man: "Then för godtroogne Flikkan: Blef Moder för än Brud, och Gilliaren lät stikkan [Plät henne sitta”]: I Skammen, hwilket och haar henne så förtruttit: Att ...". Som indirekt objekt brukas 'en, syftande på den förut och efteråt med hon, henne omtalade "staden" av Lucidor:

[ocr errors]

”Hon gråter mången Natt, at Hennes salta Tårar
The lene Kinners hull af mykna flytning sårar
Och ingen Släkt ell Wänn af allom gir'en Tröst” (Xx 1 s. 1).

« AnteriorContinuar »