Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Ett par exempel på -(e)n såsom direkt objekt syftande på femininum, anföras redan av Tegnér anf. st. 427 noten (jmf. även Rydqvist II, 536 noten).

Ack. -en blev (i motsats till ack. han) den segrande formen, emedan den var uteslutande enklitisk. Såsom vi sett, segrade dat. honom över ack. han, emedan man i harmoni med iagh : migh, thu : thigh etc. önskade olika former som subjekt och objekt. Då nom. han : dat. ack. honom, han liksom iagh : migh, thu : thigh etc. ej sällan voro fullt akcentuerade och ej såsom enklitiska undergått någon betydligare ljudreduktion, är det naturligt, att motsatsen iagh : migh etc. kunde utöva ett dylikt inflytande. Då däremot de till sin ljudmassa reducerade nom. -en : ack. -en alltid voro enklitiska, förbundos de av språk medvetandet icke med de ej sällan fullt akcentuerade iagh : migh etc. på samma sätt, som fallet var med han : honom, han, och man kände därför intet behov att få olika former för nom. -en : ack. -en såsom subjekt och objekt i harmoni med iagh : migh etc. Härtill kom en annan faktor, nämligen den, att nom. -en är jämförelsevis mindre bruklig. Före verbet hette nom. alltid han, och denna form användes därför oftast även efter verbet, under det att objektsformen han såsom nästan alltid stående efter verbet ytterst ofta blev -en (jmf. Tegnér anf. arb. s. 439). Men då även den efter verbet följande nom. oftast hette han, under det att den enklitiska ack. ofta hette -en, hade man redan härigenom en växling mellan den efter verbet följande nom. och den enklitiska objektsformen, och ingen annan objektsform än -en behövde väljas. - I det nutida samtalsspråket har den äldre, mindre ofta använda postpositiva nom. -en alldeles undanträngts av han. Härmed är att jämföra, att den i det äldre språket förekommande enklitiska nom. -et (t. ex. fsv. æreth "är det” RK. I, ä. nysv. gråteret "gråter det” Grubb? s. 111) förlorats i nysv. samtalsspråket, ehuru den enklitiska objektsformen -et kvarstår (jag ser'et etc.).

Naturligtvis har bruket av -(e)n såsom objektsform om femininer överförts från dess användning i denna ställning om mask. Jag lemnar oavgjort, huruvida härvid använd

. ningen av -(e)n om den-könsord varit förmedlande, så att, då man sade t. ex. jag har'en om en stol, om hvilken både han och den kunde användas, man tillät sig att säga jag har'en även om t. ex. en bok, om hvilket ord både den och hon brukades, hvarefter -(e)n började brukas om ord, som uteslutande voro hon-kön (flicka etc.).

Då i ä. nysv. -en fungerar även såsom indirekt objekt i betydelsen "honom”, är det naturligt, att det i fsv. förekommande, ur honom förkortade enklitiska nom (t. ex. møttenom RK. II) blott mycket sällan användes i ä. nysv. Ett exempel därpå är dock vnnanom "unna honom" (Rondeletius: Judas Redivivus 84).

Det fsv., ur ack. hana uppkomna -na (t. ex. komana Leg.) brukas i ä. nysv. liksom i modern hvardaglig nysv. både som ack.- och som dat.-objekt, t. ex. "I kännen 'na” Lucidor Pp 4 s. 2, "måst han’na nämpna” ib. B 3 s. 1; "Seger står'na allwäg wederreda” Stiernhielm Fredz-Af C 4 s. 2

sp.
1 nysv. han slog'na, han gav 'na en slant.

' Numera kan -en icke brukas om ord med värkligt femi

nint genus.

Däremot hava inga enklitiska former med förlorad rotvokal av fsv. dat. hænne påvisats ). Orsaken är väl den, att hænne i motsats till de tvåstaviga hana, honom hade lång rotstavelse och därför såsom enklitiskt (giwa-hænne i motsats till satte-hana > sattena etc.) hade starkare akcent på rotstavelsen än hana, honom. Jmf. att t. ex. gen. sg. siælinnar (< *sialar-innar) bibehöll penultimas vokal och därför måste på denna hava havt en biakcent, under det att t. ex. pl. *sialarinar blev siæla(r)nar med förlust av penultimas vokal.

1) Söderwalls ordbok antecknar från Leg. ett en gång mötande mædhanne ”med henne” med bibehållen rotvokal i hanne. Det är t. 0. m. ovisst, huruvida mædhanne angiver uttalet mæđanne eller mæðhanne.

Men då inga förkortade former av dat. hænne brukades, är det självklart, hvarför vid förenklingen av pronominas böjning ack. -na (< hana) kom att i enklitisk ställning fungera även som dativ.

Enligt Söderwall: Hufvudepokerna s. 90 brukas gen. sg. av de personliga pronomina icke längre under reformationsperioden. Dessa av mig ur literaturen antecknade exempel på gen. sg. min och gen. sg. sijn förtjena därför anföras:

Iagh beder eder, mina wäder båda,
I wilia folia migh hem till min
På en kanna glödgat wyn.

(Asteropherus: Tisbe (spelad 1610) s. 8). När gestabodet vthe war, och hwar skulle fara heem til sijn (Olaus Petri's Krönika 103, 25). kallade ... tiill syn "till sig" (Historia Trojana 25, 21).

Salmon brygger och blandar wijn,

Salinon.
Biuder han konungen hem til sin.

(Kongl. bibliotekets visbok i 4:0. Valda stycken af

svenska författare 1526–1732 s. 127). I Svenska Psalmboken av 1536 s. 21, 24 kvarstå versarna

Han badh sin wen

at koma til sijn från medeltidspsalmen Een rikir man (i Svenska medeltidsdikter 167) ?). Lund.

Axel Kook.

annars

-a.

1) I sammanhang med de ovan avhandlade böjningsformerna från den ä. nysv. må nämnas, att (åtminstone dialektiskt) adjektivens bestämda form under 1500-talet använde -e i nom. sg. mask. och nom. pl. mask., men

Detta är en böjning, som väsentligen överensstämmer med den moderna nysvenskans, om ser bort därifrån, att denna senare icke skiljer mellan olika kasusformer. Den nämnda 1500-tals-böjningen förekommer åtminstone i (senare delen av) 1571 års kyrkoordning. Förhållandet är värt uppmärksamhet, emedan man som bekant vanligen framställer sa

man

Vokalharmoni i ubetonet e. Norskens ubetonede e har, saavidt mig bekjendt, altid været betragtet som en ensartet lyd med konstant værdi.

Ved efter hverandre at udtale ord som fire, fare, före vil man imidlertid merke, at udtalen af e er forskjellig i disse tre eksempler. Herom overbeviser man sig lettest ved at hviske ordene, saa vokalernes egentone træder frem. Man vil da höre, at tonehöiden for e ikke er ganske den samme overalt, og kan heraf slutte at e i fire ikke er identisk med e i fare og före. Tonehöiden for e forekommer mig at være afhængig af den forudgaaende betonede vokals egentone. Jo dybere denne er, des dybere er egentonen for e. Denne differens kan være vanskelig at opfatte efter vokaler, der ligger hinanden nær, som f. eks. æ og i (være, fire); men mellem ei saare og e i fire forekommer det mig at være et interval paa næsten en ters.

Jo mere aaben den forudgaaende betonede vokal udtales, des mere aaben vil udtalen være af det ubetonede e; e i fire lyder for mig mere lukket end e i være, og denne e igjen mere lukket end e i fare.

Tydeligst merker man den forudgaaende betonede vokals indflydelse, naar denne er labial. Efter en saadan bliver nemlige betydelig labialiseret; e i före udtales med mere fremskudte læber og nærmer sig i klang ikke saa lidet det ubetonede franske e.

Grunden til dette forhold maa söges deri, at mundstillingen for den vokal, hvorpaa akcenten hviler, delvis overföres paa den ubetonede e, idet den mellemliggende konsonant sættes ud af betragtning og, saa at sige, springes over. I de anförte eksempler er udelukkende anvendt ord paar, da man lettest gjör sig rede for forskjellen ved at udtale samme konsonant. Men det samme forhold gjör sig gjældende ved alle de övrige konsonanter, l, s, d 0. 8. v. Særlig interessant er det at iagttage e efter m og b (p). Gaar en betonet labial vokal foran, beholdes læberundingen, og der maa en vis grad af viljesanstrengelse til for at faa læberne presset tilbage til den e-stilling man har f. eks. i rase. Gaar derimod en ikke labial vokal foran, vil læberne, naar de slippes fra hinanden for udtalen af e, indtage samme stilling, som om en hvilkensomhelst anden konsonant gik i forveien. Heraf kan sluttes, at det ikke er konsonanten, men den forudgaaende betonede vokal, som ændrer værdien af e.

ken så, att man i ä. nysv. skulle i adjektivernas bestämda form promiscue kunna använda -e och -a utan någon bestämd regel. Emellertid har jag redan i Sv. landsm. XI, 8 s. 9 ff. visat, att i vissa skrifter från omkring år 1700 finnes en annan tendens till regelbunden växling av -a : -e i adjektivens bestämda och obestämda böjning, i det att en växling framkallats av akcentueringen.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

A. Trampe Bödtker.

« AnteriorContinuar »