Imágenes de páginas
PDF
EPUB

I den tyrolska dikten om konung Laurin, som synes hafva i sin nu föreliggande form användt en dikt om Didriks tvekamp, hvilken varit besläktad med den, som förf. till piđr. saga användt, är det "Wielandes sun", som skryter öfver Didriks storhet:

"ich enweiz in allen landen
deheinen der an alle schande
lebe als der edele Dietrîch.
niender vint man sîn gelîch
der SỐ TỐziu dinc habe getên.

man sol in loben für alle man". (Müllenh. ed. 21 ff.) Därpå svarar Hildebrand, att Didrik icke ännu pröfvat sina krafter mot dvärgarne "in den holen bergen". Då denne får höra detta, förebrår han Hildebrand, därföre att denne ej sagt detta förut, hvilket gifver Hildebrand anledning att hålla ett strafftal till Didrik samt omtala, att det fanns en mäktig dvärg, Laurin, mot hvilken Didrik ej ännu pröfvat sina krafter. Ehuru varningen för öfvermodet alltså i den tyska förebilden synes hafva uttalats af Hildebrand, så är det dock endast en tillfällig likhet, att samma roll i dC tilldelas denne, ty öfverensstämmelsen mellan piđr. saga och många visuppteckningar gör det otvifvelaktigt, att i de nordiska framställningarna Herbrand trädt i stället för Hildebrand. Att isl. handskr. A till piđr. saga också har Hildebrand, är en tillfällig likhet med dC, hvilket äfven Grundtv. IV 628 not. med frångående af en förut uttalad mening och Storm, Sagnkredsene 200, antaga. Mot Grundtvig anf. st. anser jag detsamma vara förhållandet med förekomsten af namnet Hildebrand i Sv. handskr. B till Didr. s. kap. 178. Namnet Hildebrand förekommer äfven i dB, men att det äfven där är senare tillkommet, visa dВa och dBc, v. 2:

for hand haffde werit saa wide. Denna vers passar endast för Herbrand, men har stått kvar, sedan namnet utbytts. Den äldre lydelsen finnes kvar i sC 2:

Snarade elvart nilzfärling
som fardas hade så wida.

8A 2 stödjer sig utom på Vedel (lin. 1) äfven på en annan version (lin. 4: Bernewijss o: Bermer rise). DEF hafva utelämnat episoden om Brands uppträdande. Namnet Brand har förlorat stafvelsen Her, emedan den fattades som titeln "herr”. Det har förvrängts på olika vis: Bramslau (dC), Elvart (SC), Berne (dA), likaså tillnamnet Vidfärling (isl. viðförli), hvilket blifvit: Vefferling, Ves(s)erling (DA), Meiffelin (dC), Förvifferlingh (8B), Nilzfärling ') (8C), Viđferi (AB).

Det är ganska vanligt i folkvisorna, att då en mäktig person fällt ett yttrande, som innebär skryt eller befallning, till en början ingen vågar tala, men slutligen en, som är djärfvare än de andra, uppträder. Detta motiv har upptagits i dA 3:

Alle da thide dy kiemper
offuer det brede bordt.
forudenn hannd Berone vann Vefferling,

hanndt suaritt ett mandoms ord. Parallellställen finnas i Ulf van lærn B 4, Orm Ungersvend og Bermer Rise B 6, D 13, Hr. Hylleland henter sin Jomfru D 4. Denna vers saknas i öfriga danska och alla svenska uppteckningar, och något motsvarande finnes ej i piđr. saga, hvarföre det tydligen är en yngre utbildning. Motivet återkommer äfven i fAB, men har säkerligen ej funnits i deras danska original, utan har i dessa upptagits från någon annan färöisk visa. Samma vers finnes i Arngrims synir, v. 58.

I SBC 3 hotar Didrik Brand med knifven, om ej denne visade den kämpe, som kunde mäta sig med honom. Detta motiv är senare tillsats, hämtad från någon annan visa; jfr. Essbjörn Prude och Ormen Starke A 8, Arw. I 89, Regnfred og Kongelil A 12, DgF. Nr. 22. 4. SB 4 (sC 4): Isingen heeter then samma kongh,

Som rådher öfuer bergh och fäste,
Siver heeter (hans) märckizman)

Honom stack aldrighingen ifrå heste.
1) Så Noreen och Schück. Arwidsson har Vilsfärling.
2) Så i handskriften. Arwidsson har märkieman.

[ocr errors]

Þiđr. s. kap. 190: Ec kann at segia þer af einv landi þvi er heitir Bertangaland. þar ræđr firir sa konongr er heitir Isvngr. hann er þeirra manna sterkastroc aprastr vid at eiga. er ver havum spyrt til. Hann a. XI. svdo

Hann hevir einn merkismann þann er heitir Sigvrđr sveinn.

Uti sBC nämnes ej, att Isungs rike heter Bertangaland, ej häller, att han ägde elfva söner, men att grundformen upptagit detta, framgår af dA 4, 5:

Isses koning aff Berthinngs-land
hand thallede itth ord saa fri:
hannd syger, den er icki y verdenn thill,
som thør imodt hannom stride.

Hannd haffuer sig dy søner siu,
sielff er hanndt kiempe best:
Siuord heder hanns unngiste sønn,

hanndt riider sinn hest aller best. Texten är här mycket fördärfvad. I v. 4 är knappast mer än lin. 1 ursprunglig; det öfriga är en upprepning af v. 2, hvarigenom Isung kommit att säga hvad som rätteligen Brand har att yttra. I v. 5 är omnämnandet af Isungs söner äkta tradition, men genom inflytande af andra visor har antalet blifvit sju, Sigurd inberäknad såsom den yngste. Jfr. Rigen Rambolt og Aller hin stærke A v. 3 lin. 3 och v. 4, lin. 1 (DgF. nr. 27, I 360 f.): hand (o: Adell-grøffue) haffuer saa raske søner siu,

Rambollt heder hans yngeste sønn. Dessutom är rimmet dåligt: best co allerbest. Grundtvig anser, att det från början varit best co hest. Det kan ifrågasättas, om icke grundformen här utgjorts af två verser såsom i dA. Det är nämligen svårt att inpressa allt uti endast fyra verslinier. Vid öfverflyttningen till färöiskan har denna vers iklädts en form, som hämtats från någon annan visa, troligen Arngrims synir, v. 1, som här meddelas för jämförelsens skull: Arngr. synir, v. 1:

fA, v. 3 (fB, v. 3): Arngrímur eigir eina borg, Ísin kongur borgina eigir, hon stendur á bögum fjalli, hon stendur á högum fjalli: ellivu eigir hann synir sær, ellivu eigir hann synir sær, og tólfti er riddarin snjalli. og tólvti er Sjúrđur snjálli,

Versen passar tydligen bättre i Arngr. synir, ty enligt sagan ägde Arngrim tolf söner, af hvilka den tolfte, Angantyr, var den främste, men enligt piđr. s. hade Isung endast elfva söner, och Sigurd var hans märkesman. Omnämnandet af Isung och hans söner saknas i dBC samt sADEF.

I DA 5, 6 tillsäger Didrik om hästarnes sadling. Därom finnes intet vare sig i sagan eller i andra uppteckningar och är säkerligen senare tillsats. Dessa verser stå ej häller i något samband med den följande versen, som är äkta. Något liknande finnes i Ulf van Iærn F (Syv), v. 8. 5. DA 8: Høre thu, Berne vann Vefferling,

menn du haffuer vanndritt saa viide:
du skaltt føre minn banner y dag,

och du skaltt frammerst riide. Þiđr. s. kap. 191: Konongrinn þiđricr mælti af mođi miklvm.

stig å hest þinn oc tac merki mitt oc riđ firir til Bertangalandz. Alla uppteckningar, som hafva detta ställe, öfverensstämma i det väsentliga, hvarför versen troligen haft samma lydelse i grundformen. 6. fA 8 (fB 7): Brandur tók viđ merkis-stong,

og fyri við hyggju reid:
tå iđ hann kom á Bertinga-skógv,

tá vendi hann hestin á leiđ. Þiđr. s. kap. 192, 193: Herbrandr riđr nv vt af Bærn med merki Þiđrics konongs fyrst allra þeirra - -- Nv koma þeir at skogi einvm einkar miklum. Oc þingat ligr vegr þeirra a þann scog.

Nv
snyr

Herbrandr aptr hesti sinym a mot konongenom oc mælti.

Denna vers saknas i alla öfriga uppteckningar, men dess öfverensstämmelse med sagan visar, att den är äkta. 7. fA 9 (fB 9): Eg riđi ikki longur í dag

og føri mín harras merki:
har býr fyri hesum skógvi

tann Agga rísin sterki. Þiđr. s. kap. 193: Herbrandr mælti. Herra segir hann. her ligr firir oss Bertanga scogr. En i þessom scogi er einn risi. sa heitir Ætgeirr.

Ny riđi hverr yđarr fram i scoginn er vill. en engi er von at ec coma framarr en ny em ec kominn. nema allir ver riđim saman.

Då i alla öfriga uppteckningar den händelsen utelämnats, som framställes i sagan och fA 8 (fB 7), eller att Brand begaf sig i förväg, men vände, då han kom till skogen, har följden blifvit, att den vers, som motsvarar fA 9, undergått förändring, hvarigenom Brand vägrar att blifva märkesman, då Didrik befaller honom därtill. I DA 9 säger han sig ej vilja mottaga uppdraget, emedan "Thett sømmer inngenn fattige karll", men den verkliga orsaken, fruktan för jätten, har fått stå kvar i lin. 3, 4. I dC 4 säger ej Brand, huru han ställer sig till uppdraget, utan omnämner blott jättens tillvaro. I SBC 6 säger Brand rent ut, att han ej vill rida förut; anledningen får man veta i lin. 3, 4. En särskild ställning intaga dB och den af Vedel beroende sA. Omedelbart efter v. 1 står i denna grupp en vers, som motsvarar fA 9 m. fl., d. v. 8. dB låter Hildebrand (5: Brand) icke i enlighet med den äkta traditionen hänvisa på Isung och Sigurd såsom Didriks värdiga motståndare, utan på jätten i Birtingskog. I den därpå följande versen dB 3

uppmanar Didrik Brand att rida förut med märket, och i nästa vers vägrar denne, emedan "then priis” icke passade honom. Här har alltså en genomgripande omredigering skett. dB har i denna punkt äfven utöfvat inflytande på fAB, i det att fA 6 och fB 5 motsvara dB 2. Men att denna vers inkommit senare, visar fA 9, som innehåller detsamma i den ursprungliga formen. Tillägget har tydligen hämtats ur Vedels samling. Att fA 6, lin. 2 har större likhet med dBa och dBc än med dBb (Vedel), är väl endast tillfälligt.

De olika formerna på jättens namn i de danska uppteckningarna kunna hänföras till en gemensam form Risker eller Resger. Denna har Bugge med rätta härledt från rise eller rese Ætger. Från namnet Ætger hafva äfven fA Agga och fB Akivar utgått. 8. fA 10 (fB 10): Svarađi Virgar Valintsson:

"Eg skal á skógvin riđa;

[ocr errors]
« AnteriorContinuar »