Imágenes de páginas
PDF
EPUB

rings-läran lämnar emellertid a-brytning besked, nämligen om huruvida under samnordisk tid vokaler i infortisstavelser varit nasalerade, när de föregingos av en nasal konsonant.

Som bekant har den gamle författaren till den första grammatiska avhandlingen i Snorre-Eddan på ett synnerligen utmärkt sätt redogjort för ljudförhållandena i isländskan omkring år 1140, och särskilt har han givit upplysningar om isländskans nasalvokaler vid denna tid. Att hans uppgifter om nasaliteten måste vara riktiga, har, såsom känt är, blivit visat först av Lyngby i Tidskr. f. Phil. II, 317 ff. (utförligt härom senare Noreen i Arkiv III, 1 ff.).

Om nasalvokaler efter nasal konsonant yttrar sig den gamle grammatikern icke direkt, men genom hans uttalande får man dock även angående denna fråga i viss mån upplysning.

Efter att hava omtalat det onasalerade á i hár ”hög" och det nasalerade á i hár "haj”, det onasalerade g i rg "rå (på skepp)" och det nasalerade g i ro "vrå” 0. 8. V., övergår han till att redogöra för vokalljudens olika kvantitet, hvarvid han skiljer mellan korta och långa; de senare utmärker han som bekant med ett streck, under det att han betecknat nasaliteten med en punkt. Såsom exempel på ord med olika vokalkvantitet anföras far ("skepp”), fár ("svårighet”), ramr ("kraftig”), rámr ("hes”); gl ("öl"), gl ("rem"), von (fem. sg. av adj. vanr "van”), von ("förhoppning”); sepv ("se du”! d. v. 8. imper. av verbet "se" och pron. pu), séðv (pret.; "sammanfogade"), framer ("fräcka”; nom. pl. m. av framr), frá mér ("från mig”)

Det av Dahlerup och Finnur Jónsson utgivna, noggranna avtrycket av handskriften giver upplysning om att punkt (hvarmed den gamle grammatikern ville beteckna nasaliteten) icke är utsatt över någon vokal, föregången av nasal konsonant, i något bland dessa ord; alltså hvarken över ultimavokalen i framer eller över vokalen i mér ("mig” i uttrycket

.

frá mér) eller över ultima-vokalen i de övriga exemplen. Handskriftens beteckning giver alltså ingen upplysning om nasalvokalerna i detta fall ?). Emellertid visar sammanhanget, att ultimavokalen i framer "fräcka” och e-ljudet i uttrycket frá mér "från mig" voro nasalerade. Den gamle grammatikern anför nämligen vid denna uppräkning av exempel först ett ord med kort onasalerad vokal, därpå ett med lång onasalerad vokal, sedan ett med kort nasalvokal och slutligen ett med lång nasalvokal, t. ex. far, fár, ramr, rámr. Då nu sépv "se du" och sépv "sammanfogade" med resp. kort onasalerat e ?) och långt onasalerat e omedelbart

2 föregå framer och frá mér, så följer härav, att framer havt kort nasalerat e och frá mér långt nasalerat e.

Redan utgivaren av Arnamagneanska upplagans av SnorraEddan andra band (1852) Jon Sigurdsson har insett, att ultima i framer "fräcka" ävensom i mér "mig” i uttrycket frá

i mér hade nasalerad vokal, ty, i strid med handskriftens beteckning, trycker han s. 20 framer (liksom voen etc.). Så ock Holtzmann i Altdeutsche gramm. (1870) I, 58. Vidare

1) Utgivarna Dahlerup och Finnur Jónsson anmärka s. 72 riktigt, att skrivaren av handskriften (Cod. Worm.) vid denna uppräkning av ord använt punkt över vokaltecken på annat sätt, än den gamle grammatikern åsyftat; skrivaren har nämligen (i allmänhet) satt punkt över hvart annat ords rotvokal (och har därmed tydligen velat utmärka vokalens korthet), under det att den gamle grammatikern velat hava punkt på hvart annat ord par, hvarmed nasalitet skulle hava utmärkts.

2) Min vän prof. Finnur Jónsson har havt godheten fästa min uppmärksamhet på att e-ljudets korthet i sepu "se du” framgår av följande verser (jmf. delvis Niála II, 920 och Bugge i Fritzner? III, 1108):

seþu hverr slíkt fé reiþir (Steinn Herdísarson; Hkr. III, 496, Fms. VI, 447, Frisb. 260, Mork. 129)

seþu hvárt sår þín bløþa (Grettis s. s. 12 i Boers uppl.)
seþu hvé hvarfla ... (Sturl. I, 179).

Då isl. imperat. se i sepu kunde hava kort vokal trots pres. ind. sg. sér etc., är därmed att sammanställa, att man i nysv. kan få höra utropet , ! uttalas med korta vokaler, ehuru hvarje stavelse får fortis. Även första stavelsen i nysy. se du! uttalat med fortis på se, kan väl stundom få kort vokal.

[ocr errors]

har Bugge i sin första avhandling om Rökinskriften (Antiqvarisk Tidskrift V [1873] s. 77 noten) framhållit, att i vissa runinskrifter en föregående nasal framkallat .nasalvokal i ändelser, t. ex. kristną men kirua på Frösöstenen i Jämtland, kumą men rita på Folsberga-stenen i Uppland (jmf. ock om nasalvokaler i allmänhet Bugge i Arkiv II, 231).

Frågan är emellertid, huru gammal vokalernas nasalitet efter nasal konsonant är.

I sin uppsats om nasalvokaler i Arkiv III, 1 ff. antar Noreen, att nasalerad vokal alltid använts efter nasal konsonant i den gamle isl. grammatikerns språk.

Vidare menar Noreen, att nasaleringen av ändelsevokaler efter nasal konsonant är mycket gammal (han anser den tydligen vara åtminstone samnordisk). Den skulle hava bibehållits t. ex. i den gamle isländske grammatikerns språk (omkring 1140) och i Frösö-inskriften (omkring 1050). Däremot skulle den hava förlorats redan i Rökinskriften (omkring 900), när man i denna finner runan, nabnum etc. utan nasalt a. Denna uppfattning bibehåller han alltjämt i Aschw. gramm. § 128.

Häremot är åtskilligt att invända.

Det är visserligen riktigt, att isländskan i de flästa avseenden intar en ålderdomligare ståndpunkt än den samtidiga fornsvenskan. Men lika obestridligt är, att tvärtom fornsvenskan i vissa avseenden har ålderdomligare drag än isländskan; jag erinrar exempelvis blott om att det yngre enkla u-omljudet genomförts i denna senare (dat. pl. handum > hondum etc.), men icke i den förra (fsv. handum etc.).

Det vore därför onekligen mycket förvånande, om Rökstenens språk från omkring år 900, hvad nasalering av vokaler efter nasal konsonant beträffar, skulle intaga en yngre ståndpunkt än så väl Frösö-inskriften från omkring 1050 som ock isländskan från omkring 1140 (den gamle isl. grammatikerns språk).

Men att detta icke häller är fallet, visar till fullo den yngre a-brytningen. Denna talar nämligen i detta avseende ett tydligt språk.

Man har brytning i sådana ord som den fem. n-stammen isl. stiarna "stjärna", gen. sg. biarnar och gen. pl. biarna, de mask. n-stammarna isl. siafni "kärlek”, kiarni "kärna", kiarni "smörkärna", kianni "kind", pialmi "snara", Biarni, nyisl. biarmi "the beaming of light”, i fsv. skialnaper fda. skialnæth. Nu veta vi, att blott ett onasalerat (icke ett nasalerat) a värkade den yngre a-brytningen. Alltså var ultimas a-ljud onasalerat, när på samnordisk tid t. ex. nom. *sterna blev stiarna. Förhållandet var detsamma i övriga, åtminstone långsta viga, ord med nasal konsonant före ändelsevokalen. (Jag kan icke erinra mig något exempel på kortstaviga ord, likställiga med stiarna, d. v. s. kortstaviga ord, uttalade med fortis och med germ. e i rotstavelsen + nasal konsonant + ändelsevokalen a, i hvilket ändelsevokalen icke på urnordisk tid tillika efterföljdes av nasal konsonant).

Härmed harmonierar mycket väl språket i de älsta danska runinskrifterna med yngre runor från omkring år 800. Så har Helnæsstenen truknapu medonasalerat (1, men quiar med nasalt a. Snoldelev-inskriften gen. sg. sunar med onasalerat, men prep. ą (< an) med nasalt (I. Alltså användes i Danmark onasalerat a i ändelsen omkring år 800 efter nasal konsonant, vare sig att stavelsen hade stark levis (det kortstaviga sunar) eller svag levis (det lånstaviga truknaþu).

Rökstenen använder onasalerat a i ultima (med svag levis) av de långstaviga runan ('rúnar'), numnar ('numnar"), ạnnart ('annat), flutna ('Autna', gen. pl.), kunar (gen. sg. 'Gunnar'), airnar ävensom av det trestaviga goạnar.

Härenedstenen vid Dagsnäs i Västergötland (Torin nr 7, från 900-talet) brukar onasalerat a i stavelse med svag levis i runar efter nasal konsonant, men nasalerat a i bạnsi, kupan, siþan, asa.

Kärnbostenen i Sörmland, hvilken tillhör Rökstenens grupp (Bugge i Ant. Tidskrift V, 99), har þina (ack. sg. m. 'denna') med onasalerat a efter n, men däremot lakmuþrku (d. v. s. isl. *'langmöpgu[R]') med nasalt a före följande nasal konsonant.

Det är uppenbart, att den onasalerade vokalen i Snoldelev-inskriftens sunar, Helnæs-stenens truknapu, Rökstenens runar etc. icke har blivit onasalerad efter den yngre a-brytningens tid. Den yngre a-brytningen *sterna > stiarna inträdde väl under 700-talet. Men från omkring år 800 anses, såsom nämnt, inskrifterna i Snoldelev och Helnæs förskriva sig, under det att Rökinskriften är från omkring år 900. Naturligtvis är det otänkbart, att under den korta tid, som förflutit från den yngre a-brytningens inträdande i *sterna > stiarna till inristandet av inskrifterna i Snoldelev, Helnæs, Rök etc., a-ljudet efter nasal konsonant i truknapu, sunan, runar etc. skulle först hava blivit nasalerat, och sedan ånyo hava förlorat sin nasalitet.

Nu har emellertid Rökstenen onasalerat a efter nasal konsonant även i fortis- och semifortis-stavelser: nabnum ('nafnum'), marika ('Ma'ringa'), hraipmaran. Då det onasalerade a i runar etc. i samma inskrift är gammalt och icke har förlorat någon nasalitet efter den yngre a-brytningens inträdande i *sterna > stiarna, så är förhållandet tydligen detsamma med det onasalerade a i fortis- och semifortisstavelser: nabnum etc.

Alltså hade på samnordisk tid en föregående nasal konsonant icke meddelat sin nasalitet till en efterföljande vokal, vare sig i fortis-, semifortis- eller infortis-stavelser.

Det är därför otvivelaktigt, att det är icke ett uråldrigt arv, utan en relativt sen utveckling, då Frösöstenen (från omkring 1050) använder nasalt a i ultima av runạn, kristną ('kristna', verb) och þiną ('penna'). På samma sätt är den nasala ändelsevokalen a efter nasal konsonant i andra svenska

« AnteriorContinuar »