Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Men att detta icke häller är fallet, visar till fullo den yngre a-brytningen. Denna talar nämligen i detta avseende ett tydligt språk.

Man har brytning i sådana ord som den fem. n-stammen isl. stiarna "stjärna", gen. sg. biarnar och gen. pl. biarna, de mask. n-stammarna isl. siafni "kärlek", kiarni "kärna", kiarni "smörkärna", kianni "kind”, pialmi "snara", Biarni, nyisl. biarmi "the beaming of light”, i fsv. skialnaper fda. skialnæth. Nu veta vi, att blott ett onasalerat (icke ett nasalerat) a värkade den yngre a-brytningen. Alltså var ultimas a-ljud onasalerat, när på samnordisk tid t. ex. nom. *sterna blev stiarna. Förhållandet var detsamma i övriga, åtminstone långstaviga, ord med nasal konsonant före ändelsevokalen. (Jag kan icke erinra mig något exempel på kortstaviga ord, likställiga med stiarna, d. v. s. kortstaviga ord, uttalade med fortis och med germ. e i rotstavelsen + nasal konsonant + ändelsevokalen a, i hvilket ändelsevokalen icke på urnordisk tid tillika efterföljdes av nasal konsonant).

Härmed harmonierar mycket väl språket i de älsta danska runinskrifterna med yngre runor från omkring år 800. Så har Helnæsstenen truknapu med onasalerat, men auiar med nasalt a. Snoldelev-inskriften gen. sg. sunar med onasalerat, men prep. ą (< an) med nasalt «. Alltså användes i Danmark onasalerat a i ändelsen omkring år 800 efter nasal konsonant, vare sig att stavelsen hade stark levis (det kortstaviga sunar) eller svag levis (det lånstaviga truknaþu).

Rökstenen använder onasalerat a i ultima (med svag levis) av de långstaviga runar ('rúnar'), numnar ('numnar'), annart ('annať), flutna ('flutna', gen. pl.), kunar (gen. sg. 'Gunnar'), airnar ävensom av det trestaviga goạnar.

Härenedstenen vid Dagsnäs i Västergötland (Torin nr 7, från 900-talet) brukar onasalerat a i stavelse med svag levis i runar efter nasal konsonant, men nasalerat a i pạnsi, kupạn, sipan, asa.

Kärnbostenen i Sörmland, hvilken tillhör Rökstenens grupp (Bugge i Ant. Tidskrift V, 99), har þina (ack. sg. m. 'denna') med onasalerat a efter n, men däremot lakmuþrku (d. v. s. isl. *'langmøpgu[R]') med nasalt a före följande nasal konsonant.

Det är uppenbart, att den onasalerade vokalen i Snoldelev-inskriftens sunar, Helnæs-stenens truknapu, Rökstenens runar etc. icke har blivit onasalerad efter den yngre a-brytningens tid. Den yngre a-brytningen *sterna > stiarna inträdde väl under 700-talet. Men från omkring år 800 anses, såsom nämnt, inskrifterna i Snoldelev och Helnæs förskriva sig, under det att Rökinskriften är från omkring år 900. Naturligtvis är det otänkbart, att under den korta tid, som förflutit från den yngre a-brytningens inträdande i *sterna > stiarna till inristandet av inskrifterna i Snoldelev, Helnæs, Rök etc., a-ljudet efter nasal konsonant i truknaþu, sunar, runar etc. skulle först hava blivit nasalerat, och sedan ånyo hava förlorat sin nasalitet.

Nu har emellertid Rökstenen onasalerat a efter nasal konsonant även i fortis- och semifortis-stavelser: nabnum ('nafnum'), marika ('Ma'ringa'), hraiþmarar. Då det onasalerade a i runar etc. i samma inskrift är gammalt och icke har förlorat någon nasalitet efter den yngre a-brytningens inträdande i *sterna stiarna, så är förhållandet tydligen detsamma med det onasalerade a i fortis- och semifortisstavelser: nabnum etc.

Alltså hade på samnordisk tid en föregående nasal konsonant icke meddelat sin nasalitet till en efterföljande vokal, vare sig i fortis-, semifortis- eller infortis-stavelser.

Det är därför otvivelaktigt, att det är icke ett uråldrigt arv, utan en relativt sen utveckling, då Frösöstenen (från omkring 1050) använder nasalt a i ultima av runar, kristną ('kristna', verb) och piną (penna'). På samma sätt är den nasala ändelse vokalen a efter nasal konsonant i andra svenska

runinskrifter från 1000-talet att bedömma. Så ock nasalt a efter nasal konsonant i rotstavelsen, när någon gång i någon relativt yngre runinskrift exempel därpå anträffas.

Då föregående nasal konsonant på samnord. tid icke nasalerat efterföljande vokal, så är naturligtvis nasaliteten även i isl. ord sådana som mér, framer "fräcka" av relativt sent ursprung, d. v. s. i stavelser med fortis och i stavelser med stark levis. Den gamle isl. grammatikerns uppgift, att ord av typen mér hade nasalvokal, bekräftas av övergången > ó efter nasal konsonant i isl. nótt > nótt, nógranni > nógranni; jmf. Falk i Arkiv N. F. II, 114 ff., Wadstein: Fno. homiliebokens ljudlära s. 66 ff., Kock i IF. V, 155, Arkiv N. F. VI, 341 f. Denna utveckling av nasalt till ó synes emellertid ó hava varit sen, ty ännu den gamle isl. grammatikern upptar vón "förhoppning" såsom exempel på ord med nasalt (ej nasalt ó1)). Om partikeln nefa: nema och den senare formens förhållande till nasaleringen jmf. Kock i Arkiv III, 155.

Om i den gamle isl. grammatikerns språk (såsom Noreen antar) även stavelser med svag levis hade nasalerad vokal, när denna föregicks av nasal konsonant (t. ex. de långstaviga gen. pl. minna av pron. poss. minn "min", komparat. brýnna "skarpare"), så är naturligtvis även denna nasalitet av relativt ungt datum och ej, såsom Noreen menar, urgammal. Detta kan för de två nämnda exemplen till full evidens visas även på en annan väg. Gen. pl. minna har som bekant i jämförelsevis sen tid uppstått ur äldre *mīnra (jmf. got. meinaizē) och komparativen brýnna ur äldre *brýnra (jmf. got. batizan). Det är emellertid självklart, att den nasala konsonanten ej kunde nasalera den följande ändelsevokalen i mínna, brýnna vid en tid, då orden ännu hette *minra, *brýnra.

1) Det är för övrigt anmärkningsvärt, att o'l "rem” av honom anföres med onasalerat o', ehuru ordet, såsom Falk Arkiv N. F. II, 115 gjort troligt, hör tillsamman med ȧyxúλŋ "rem" och på grund av sitt nasala o' övergått till ól. Ordet synes alltså omkring 1140 icke i alla dialekter hava havt kvar nasaliteten.

Emellertid är det tvivelaktigt, huruvida gen. pl. minna och komparat. brýnna över huvud hade nasal ändelsevokal i isländskan omkring år 1140. Detta gäller även övriga (av Noreen från den gamle grammatikern anförda) långstaviga ord med nasal konsonant före en ändelsevokal med svag levis.

Noreen anför nämligen Arkiv III, 36 såsom exempel på ord med nasal ändelsevokal icke blott fra mer "fräcka", utan ock minna "påminna", minna "mina" (gen. pl. av minn), mona® "skall icke", móna "moder", runa'r "galtar", rúnar "runor”, brynna "vattna", brýnna "skarpare", veniz "vänje sig", vé̟niz "skryter". Han trycker orden med punkt efter ändelsevokalerna för att angiva nasalitet och anmärker, att alla dessa exempel äro anförda i Sn. E. Härvid är emellertid att framhålla, att (såsom redan av mig anmärkts) intet bland dessa ord i handskriften (cod. wormianus) har punkt efter ändelsevokalen, och att orden visserligen anföras i Sn. E., men (med undantag av framer ensamt) icke såsom exempel på att ändelse vokalerna äro nasalerade.

Frågan är då, om man icke desto mindre är berättigad till antagandet, att ändelsevokalerna i samtliga dessa och dylika ord voro nasalerade.

Vi hava ovan sett, att ultimavokalen i framer "fräcka" var nasalerad (liksom é i mér "mig"). Detta framer hade kort rotstavelse och stark levis på ultima. Man kan därför helt visst sluta, att även andra ord med detta kvantitets- och akcentförhållande och med nasal före andra stavelsens vokal hade denna nasalerad, såsom runar "galtar", veniz "vänje sig". Men då vokaler över huvud hällre äro nasalerade, ju starkare de äro akcentuerade, och då på samnordisk tid ultimas nasalitet förlorats i de långstaviga gelda med svag levis på ultima, men ännu bibehölls i de kortstaviga eta etc. med stark levis på ultima, så följer icke med nödvändighet av nasaliteten hos mér och hos ultima med stark levis i det kortstaviga framer, att långsta viga ord av typen minna "påminna", minna "mina" (gen. pl.), móna "moder", rúnar "runor" etc. hade nasal vokal i den med svag levis akcentuerade ultima i isländskan omkring år 1140.

Det är möjligt att så var fallet i den gamle grammatikerns språk, men då det är blott första stavelsens kvantitet i runar "galtar" och rúnar "runor" etc., som han jämför med hvarandra, så är det även möjligt, att rúnar i hans språk hade onasalerat a, och att alltså i runar och rúnar ultima-vokalernas kvalitet ej var fullt identisk, liksom deras akcent- och kvantitetsförhållanden helt visst icke voro det.

Liksom frågan, huruvida ord av typen rúnar (med nasal före en ändelsevokal med svag levis) i den gamle isländske grammatikerns språk hade eller icke hade nasalerad ultima-vokal, icke kan säkert avgöras, så är den också i jämförelse med den ovan avhandlade nasalitetsfrågan av underordnad vikt.

Efter den nu gjorda utredningen av de nordiska språkens nasalvokaler i infortis-stavelser under en förhistorisk tid, skola vi med några ord avhandla brytningsförhållandena i de jämförelsevis få orden av typen fsv. sældan sialdan, isl. sialdan, d. v. s. i sådana ord, som på samnordisk tid i rotstavelsen hade e-ljud och i andra stavelsen a + en i de fornnord. literaturspråken alltjämt kvarstående nasal konsonant. Orden av denna typ hava dock nästan alltid ytterst lätt kunnat påvärkas av besläktade ord, hvilkas brytningsförhållanden redan blivit utredda, och det torde åtminstone för närvarande knappast med visshet kunna avgöras, hvilken den ljudlagsenliga utvecklingen av ett samnord. ord av typen *seldan varit.

Den föregående undersökningen har lärt oss, att åtminstone i viss ställning på samnord. tid infortis-vokaler ännu voro onasalerade, hvilka senare genom inflytande av en bredvid stående nasal konsonant blivit nasalerade; så var t. ex. ultima-vokalen i runar på samnord. tid onasalerad, men i Frösö-inskriften (omkring 1050) nasalerad. Det vore därför icke överraskande, om även i annan ställning infortis-vokaler i relativt sen tid blivit nasalerade. Vidare erinrar jag om att i vissa nordiska dialekter under en senare period en föregående vokal blivit nasalerad i och med förlusten av en följande nasal konsonant. Så hava i Selbu-målet i Norge t. ex. fnorska norðan blivit noora med nasalerat a, fnorska sin (nom. sg. f. 'sin') blivit sẽ med nasalerat i 1) etc. i och med förlusten av det slutljudande -n. Schagerström har i

Sv. landsm. II nr 4 s. 56 f. och Beckman ib. XIII nr 3 visat, att i en mängd svenska bygdemål bestämda formen av typen boken övergick till boka därigenom att i boken ultimas vokal nasalerades i och med förlusten av det slutljudande -n, hvarefter *boke med nasalerat e blev boka.

1) Noreen i Arkiv III, 24, Amund B. Larsen: Det kongel, norske videnskabers selskabs skrifter 1885 s. 75.

« AnteriorContinuar »