Imágenes de páginas
PDF
EPUB

delsevokalerna a, i med infortis förlorades i långstaviga ord; enär som bekant u med infortis kvarstod längre än a, i med infortis, kan däremot ljudutvecklingen -aiw- > -Īw- hava inträtt före förlusten av ändelsevokalen u. Dock behöver, strängt taget, blott visas, att ljudförbindelsen aiw kvarstod efter förlusten av a (ej efter förlusten av i) med infortis i långstaviga ord, ty de ord, som komma med i räkningen, hava säkerligen alla efter ljudförbindelsen aiw förlorat ett « (ej ett i). Så har den ursprungliga i-stammen siór troligen övergått till a-stam (nom. sg. *saiwir, senare *saiwar), redan innan a, i förlorades efter lång rotstavelse; jmf. att isl. siór huvudsakligen böjes såsom a-stam, och att förhållandet är detsamma med fht. sêo, under det att seo i fsax. helt och hållet antagit a-stams-böjning ‘).

Jag skall emellertid anföra ord, där ljudutvecklingen aiw > āw inträtt, eller där man med något sken av sannolikhet antagit en dylik utveckling.

Got. aiweins "evig” : isl. a'vi, a'vinligr; mht. lêwerech, ags. la'werce, láwerce : isl. la'virki "lärka" visa utvecklingen aiw > āw framför en i literaturspråket alltjämt kvarstående vokal. Isl. vg "olycka” (jmf. finska låneordet vaiva) har böjts nom. sg. *waiwu : gen. sg., nom. och ack. pl. *waiwar, senare *(w)u vo : *vāwar. Om det nyisl. á ská "skjævt" etymologiskt sammanhänger med lat. scavus, så förhåller det sig därmed på enahanda sätt. Björn Haldorsen upptar ett nyisl.

1) Om man åter ville antaga, att siór böjdes såsom i-stam vid förlusten av i med infortis i långstaviga ord, så är dock dess utveckling lätt att förklara. I så fall bör vid förlusten av i i nom. ack. sg. *saiwir, *saiwi diftongen ai genom det äldre i-omljudet hava blivit æi (*sæiwR, *sæiw), hvarefter *sæiw R, *sæiw fingo samma utveckling som de oberoende av i-omljudet uppkomna *snæiwr, *snæiw etc.

I detta sammanhang må nämnas att man, enligt hvad jag framdeles hoppas kunna visa, i det förhistoriska nordiska fornspråket havt två perioder för ;-omljudet på kort germaniskt e-ljud, fullkomligt motsvarande de två perioderna för det vanliga i-omljudet. Mellan de två i-omljudsperioderna förlorades i efter kort rotstavelse utan att värka omljud, t. ex. nom. pl. *erilor > *erlar > isl. iarlar. Det germ. e var även underkastat iR-omljudet.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY FÖLJD XIII.

25

[ocr errors]

2

fem. ská "skjævhed”, som en gång bör hava böjts såsom vo. Det isl. a "alltid” har som bekant ursprungligen varit ett substantiv "tidrymd" (se om dess vokalisation nedan s. 368); därifrån har -ær i langæ'r "langvarig”, skammær ”kortvarig” kunnat antaga ā-ljudet, som dock även kan hava uppstått i *langaiw(a)r etc. liksom i snær.

Det fsv. lærikia "lärka” hör icke hit, ty det är under denna form ett tyskt låneord; jmf. mht. leriche och äldre lågt. lereke. Schagerström Ark. III, 138 f. och Noreen: Aisl. gramm.? $ 57, Aschw. gramm. $ 80 I, 3 anföra såsom exempel på ord med ljudutvecklingen ai > ā ett fsv. hāskaper, hässkaper "familie, wirtschaft”, hvars första kompositionsled skulle stå i avljudsförhållande till got. heiwa-. Detta hasskaper, *haskaper är emellertid av högst tvivelaktig existens, och i alla händelser har det ej blivit visat, att en dylik uttalsform kunnat betyda "familj”. Det är blott från ett enda ställe (ÖGL. Dr. 12), som skrivningen hasskapær påvisats, och här har kod. F Hærskaper; något *haskapær med ett s finnes ingenstädes. Enligt Collins och Schlyters glossar till ÖGL. betecknar hasskapær på i fråga varande ställe "en mängd af menniskor", och det "förekommer här om ett härads innevånare". De mena, att hasskapær antingen är skrivfel för hærskapar, eller att det såsom första sammansättningsled innehåller subst. har (gen. has) "årtull”, hvilket även betecknar "ett af de distrikter, hvari kustlandet var indeladt, och hvilka skulle i krigstid skaffa hvart sin roddare”. Om "hasskapær” icke helt enkelt är skrivfel, kan det ytterst lätt utgöra en genom det nämnda har framkallad folketymologisk ombildning av haskaper; jmf. att detta senare ord har en mängd växelformer och däribland även den, såsom det allmänt antages, av hus påvärkade formen huskapper. I alla händelser kommer "hasskapær" för den här diskuterade frågan ej med i räkningen. Detta är ock fallet med det fno. árovar, hvars etymologi är ytterst osäker; jmf. Bugge i Ark. II, 207 ff., Falk ib. III, 343 f., Hertzberg ib. nf. I, 227 ff. Enligt Björkman: Scandinavian Loan-Words in middle english I, s. 52 skulle isl. va'la "jämra sig” hava uppstått ur *waiwilón. Emellertid möter jämte væla (och subst. vælan "jamren”) i Flat. II, s. 364 r. 35 presens uelar, hvilket säkerligen angiver uttalet vélar, och i överensstämmelse härmed upptar Fritzner? "véla se væla" och vélan jämte vælan. IED. har vélan och valan. I Ark. nf. VII, 140 har jag visat, att ē dialektiskt i isländskan övergår till a mellan föregående w (v) och följande supradentaltr, I, t. ex. vél : va'l "list". I överensstämmelse härmed kan véla "jämra sig” hava blivit væ'la. För övrigt finnes i isl. även veilan "jamren".

Härav torde framgå, att (i strid mot den vanliga meningen) intet hindrar antagandet, att ljudförbindelsen -aiwkvarstod oförändrad till efter förlusten av a (och i) med infortis i långstaviga ord, och att denna ljudförbindelse efter denna tid blev -ãw- fram för vokal (isl. a'vi etc.), men däremot (genom æiw, aw, ēu, eu, io) io i slutljud och framför konsonant (sniór etc.).

Såsom jag i Ark. nf. I, 380 noten och II, 43 visat, har redan i den älsta fsv. io i subst. (isl.) frio och i adj. (isl.) friör övergått till efter konsonant + r: fsv. frø, frølimber, nysv. subst. frö och äldre nysv. adj. frö. Även i forntrönderskan utvecklades frið till frið > frø (Hægstad: Gamalt trøndermaal s. 1). Senare har övergått till i fsv. sið, sniø, slið, miø, hvarefter i förlorats efter två konsonanter i sno, sla, liksom detta är fallet t. ex. i fsv. subst. sliunga, slionga > nysv. slunga, sen fsv. slonga; jmf. Kock: Fsv. ljudlära II, 483 ).

Jag övergår till att förklara de isl. formerna ei, ey "alltid" och andra former av samma partikel ävensom diftongen oy i nygutn. sloygur "slö" och snoy "snö".

^) Till denna uppfattning av ø-ljudet i frø, snø etc. ansluter sig Hult

i man i Ark. nf. XIII, 218, under det att Noreens försök Aschw. gramm. § 69, 7 att förklara snø, slø, frø, . ur äldre *snøy etc. är oantagligt.

Enligt ovan uppställda regel bör got. aiws "tidrymd" en gång på samnord. tid hava böjts sålunda (jmf. böjningen av isl. sniór): sg. nom. *aiwr, gen. *aiwan *aiws, dat. *aiwe *aiw, ack. *aiw; pl. nom. *aiwar, gen. *aiwa, dat. *aiwum, ack. *aiwa. Vokalisationen av det isl. fsv. ā "alltid” förklaras i överensstämmelse med æ-ljudet i sna'r (ovan s. 362). Men då got. aiws i ack. pl. heter aiwins efter i-deklinationen, har måhända även en förhistorisk ack. pl. *aiwi > *āwi > *@wi delvis givit upphov åt a-ljudet i ē "alltid”. – I dat. sg. *aiwe, gen.

I sg., nom. pl. *aiwar etc. övergick ai ljudlagsenligt till utan därefter inträdande yngre i-omljud (dat. *āwe, pl. *ūwar etc.), och denna vokal återfinnes i fsv. ā "alltid". -- Då man i isl. använder sådana uttryck som á þeim típum, ápr á típum (jmf. nysv. i dessa tider), så bör dat. pl. av subst. aiws hava varit ganska vanlig. I denna kasus förlorades w ljudlagsenligt framför u: *aiwum > *aium, hvars ai, yngre ei återfinnes i isl. ei, fsv. 7 "alltid”. Emellertid överfördes ai (ai) på nytt till nom. ack. sg., sedan av *aiwr, *aiw ljudlagsenligt uppstått *awr, *aw (jmf. ovan 362), och således efter den tid, då ljudlagen "tautosyllabiskt @iw blir aw" upphört att värka. I de nya (fakultativt använda) nom. ack. *æiwr, *æiw utvecklades æiw vid förlust av w ljudlagsenligt till øy, ey (Kock IF. V, 153 ff.), d. v. s. isl.

Det relativt ovanliga isl. é "alltid” kan väl i relativt oakcentuerad ställning hava utvecklats ur ei (jmf. dock även s. 370 noten), liksom den möjligheten finnes, att fsv. à "alltid" i relativt oakcentuerad ställning uppstått ur det från dat. pl. utgångna *ai. Om d- av ai- i första kompositionsleden av sammansättningar jmf. Kock i Beitr. XV, 253, Ark. nf. III, 177, Alt- und neuschw. accent. 209.

Vokalisationen i det nygutn. sloygur "slö" förklaras liksom i isl. ey "alltid”; den gutniska diftongen oy motsvarar nämligen den isl. diftongen øy, ey. Adjektivet *slaiwr hette

ey "alltid".

i dat. sg. m. och i hela dat. pl. *slaiwum, i dat. sg. neutr. och i en massa kasus i bestämda formen *slaiwu. Alla dessa kasus utvecklades till *slaium, *slaiu > *slæium, *slæiu, och sedan æi överförts till nom. sg. mask., fem. och neutr. 0. 8. V., övergingo de nya *slæiwr, *slæiw, *sleiwtt till *sløyr, *sløy, *sløytt; därifrån oy i nygutn. sloygur 1). Såsom nämnt använder isländskan pl. snióvar av sniór "snö" och ävenledes svenska dialekter (gottländskan?) pl. snåiar "snöväder”. Jag förmodar, att från dat. pl. *snai[w]um, *snæium æi överfördes till nom. ack. sg., och att de nya *snæiwr, *snæiw blevo *snøyr, *snøy, nygutn. snoy.

Med några ord må ock de skiftande bygdemålsformerna för övrigt av de diskuterade orden omtalas.

Ordet "sjö” heter i Över-Kalix si, i Helsingland se, i Dalarna siu. I skilda trakter av Norge dels Sju- i gårdnamn i Vestfold, dels sjy i Österdalen (Trysil), Nordmøre, Namdal, dels sy i Helgeland. ”Snö” lyder i Skåne sni, sniv, sny, i Halland sny, i Blekinge sniv, sni, i Helsingland

I Nordland och Österdalen i Norge sny; Ross upptar (s. 647) snu-viit "snöhvit”, som väl uppstått ur *sniu-hvit (jmf. Sju- i gårdsnamn). Subst. "frö" motsvaras i Dalarna av en form, som etymologiskt på isländska skulle heta *fré, och förhållandet är detsamma i Søndfjord och Nordfjord i Norge (fre). Adjektivet "slö” återfinnes i norskan under formerna slu (Vestfold), sly (Österdalen) “). Flera bygdemålsformer har jag underlåtit att nämna.

Det måste bliva undersökares av de speciella bygdemålen uppgift att i detalj förklara alla dessa skiftande bygdemålsformer, då det tydligen ej är möjligt att med säkerhet göra

sne.

1) Då w i fsv. siowar "sjöar" etc. dialektiskt övergått till gh, senare g (äldre nysv. siögar etc., Noreen i Ark. I, 161 ff.), så kan väl gi nygutn. sloygur hava utvecklats ur w i ack. sg. *slaiwan etc.

1) Jmf. om dessa former Rietz', Aasens och Ross' ordböcker ävensom Ordbok öfver allmogeord i Helsingland och Noreens glossar till Dalmålet i Sv. lm. IV.

« AnteriorContinuar »